Norra Skånes granskning visar varför det behövs. När Markaryds folkhögskola och Albins folkhögskola försvann beslutade Folkbildningsrådet att 345 årsplatser skulle upphöra och att resurserna i stället skulle spridas över landets samtliga folkhögskolor. Samtidigt var Eslövs folkhögskola beredd att ta över Musikteaterskolan i Bjärnum. Med en överföring av deltagarveckorna hade en uppskattad utbildning med mer än 40 års historia kunnat leva vidare.

Men då var beskedet att det inte gick. Så gjorde man inte det, hette det.

Bara ett halvår senare visade det sig att det visst gick. När Kista folkhögskola avvecklades valde Folkbildningsrådet i stället att rikta platserna till ett mindre antal skolor i Stockholmsområdet. Då blev plötsligt deltagarnas behov, regionens behov och vikten av att bevara verksamhetens inriktning avgörande.

Det är svårt att komma ifrån slutsatsen att Skåne har behandlats efter en princip och Stockholm efter en annan. När en utbildning i nordöstra Skåne stod inför nedläggning skulle resurserna spridas tunt över hela landet. När motsvarande situation uppstod i Stockholm skulle platserna stanna i regionen och verksamhetens karaktär bevaras. Det är inte en konsekvent nationell linje. Det är ett godtycke.

Folkbildningsrådets egna förklaringar gör inte saken bättre. Rådet medger att det saknas ett tydligt arbetssätt för hur liknande situationer ska hanteras. Det innebär i praktiken att beslut med stora konsekvenser för elever, utbildningar och lokalsamhällen har fattats utan fasta och förutsebara principer. När organisationen dessutom först hävdade att Musikteaterskolan inte längre var ansluten till någon folkhögskola, för att sedan mötas av invändningar från Eslövs folkhögskola och radera sitt inlägg, väcks också allvarliga frågor om faktainhämtning och kvalitetssäkring.

Det här handlar om betydligt mer än en enskild skola i Bjärnum. Det handlar om hur staten följer upp den organisation som fått ett myndighetsliknande ansvar för folkbildningen. Den som fördelar fyra miljarder kronor om året måste kunna visa att besluten är sakliga, opartiska och lika för hela landet.

För nordöstra Skåne blir frågan särskilt viktig. Det är en del av Sverige med svagare ekonomiska förutsättningar och färre utbildningsalternativ än storstadsregionerna. Här fyller folkbildningen en avgörande funktion för människor som behöver en andra chans, vill byta bana eller ta sig vidare till arbete och högre studier. När en sådan verksamhet försvinner kan den inte alltid ersättas runt nästa hörn.

Ändå ser vi återigen hur Stockholm får ett undantag, en riktad lösning och särskild hänsyn, medan Skåne förväntas acceptera att resurserna försvinner. Så kan ett nationellt uppdrag inte hanteras.

Regeringen ska inte detaljstyra Folkbildningsrådets enskilda beslut. Folkbildningen behöver självständighet. Men självständighet får aldrig bli ett frikort från granskning och ansvar. Regeringen har gjort rätt i att stärka kontrollen över statens bidragssystem. Nu måste den fullfölja den linjen även här.

Folkbildningsrådets agerande måste följas upp. Regeringen måste kräva tydliga nationella principer för hur resurser hanteras när folkhögskolor avvecklas, granska varför jämförbara fall har behandlats olika och säkerställa att fakta kontrolleras innan beslut försvaras offentligt.

Att lämna över ett uppdrag betyder inte att regeringen kan lämna över ansvaret. Och Skåne ska inte fortsätta nedprioriteras medan Stockholm ännu en gång hamnar först i kön.