Arkitektur handlar nämligen inte bara om funktion. Den handlar också om skönhet. Och skönhet är inte något ytligt i stadsbyggandet, utan något djupt mänskligt. Människor dras till miljöer som är harmoniska, proportionerliga och begripliga. Där finns ofta något av den klassiska arkitekturens grundprinciper: tydliga fasader, omsorg om detaljer, material som åldras värdigt och en gestaltning som relaterar till sin omgivning.

Just därför har klassisk arkitektur genom historien fungerat som en slags gemensam grammatik för hur vi bygger städer. Inte för att allt ska se likadant ut, utan för att det finns vissa proportioner och principer som människor instinktivt uppfattar som vackra. Det är också därför äldre stadsmiljöer fortfarande uppskattas och besöks.

SVT rapporterade så sent som 2023 om att nära hälften av svenskarna vill ha nya hus i klassisk stil, det är inte konstigt när den moderna arkitekturen allt oftare bryter helt med grundläggande principer om proportion och då uppstår en annan typ av stad. Husen kan vara tekniskt välfungerande, men de saknar ofta den lokala dialekt som Marcus Björk beskriver. Resultatet blir byggnader som lika gärna hade kunnat stå i vilken stad som helst.

Den diskussionen har också funnits i Hässleholm under flera år. Inte minst i samband med debatten om Minnet 1, Parkbiografen, där många invånare reagerade starkt på hur stadens centrum utvecklas. Självklart förstår likväl jag, som många andra, att huset inte är i gott skick och måste rivas. Reaktionerna visar däremot något viktigt: människor bryr sig om hur deras stad ser ut. De bryr sig om skönheten i det offentliga rummet. Att nu presentera en skiss som går i linje med vad folk dels förväntar sig och som respekterar stadsbilden är positivt och kräver en stor eloge.

Med det sagt vill jag säga något direkt till Hässleholms fastighetsägare, om mitt engagemang i dessa frågor ibland uppfattas som besvärligt, ber jag om ursäkt för det.

Men jag hoppas också att man kan förstå utgångspunkten. Hässleholm är inte bara till för dem som äger fastigheter i centrum. Staden tillhör alla som bor här, arbetar här och lever sina liv här.

Som folkvald är mitt uppdrag att företräda invånarna. Och det blir allt tydligare att många hässleholmare vill se en mer genomtänkt stadsutveckling där arkitektur, identitet och skönhet får större betydelse.

Det är också därför jag under flera år drivit frågan om att Hässleholms kommun bör ta fram en arkitekturpolicy. Inte för att detaljstyra varje byggnad, utan för att ge en tydlig riktning. En policy kan hjälpa oss att värna det som är vackert, stärka stadens identitet och samtidigt ge tydliga spelregler för hur nya byggnader ska samspela med den befintliga miljön.

Hässleholm är en fantastisk kommun att leva i. Men om vi vill att stadskärnan ska bli mer levande, mer attraktiv och mer förankrad i sin egen historia måste vi också våga tala om skönhet i stadsbyggandet. En stad är mer än summan av sina hus. Den är ett gemensamt hem. Och precis som i ett hem spelar det roll hur det ser ut.