Debatt
Regeringen ger verktygen – nu avgörs det vilka som faktiskt tar ansvar för äldreomsorgen
Sverige står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi att lappa och laga ett system som inte riktigt håller ihop, eller så tar vi den chans som nu finns och bygger en äldreomsorg som fungerar på riktigt. För första gången på länge har regeringen öppnat en dörr som länge varit stängd. Från den 1 augusti får kommuner möjlighet att själva anlita läkare i den kommunala hälso- och sjukvården . Det är inte en teknisk justering, det är en maktförskjutning. Från beroende till ansvar, från avstånd till närhet.

Här går också den tydliga konfliktlinjen. Socialdemokraterna har i åratal accepterat ett system där äldre hamnar mellan stolar, där ansvaret är otydligt och där läkarkontakt inte finns när den behövs. Det har blivit en äldreomsorg som i för hög grad reagerar i efterhand istället för att arbeta förebyggande och sammanhållet. Samtidigt måste vi vara ärliga, borgerligheten har inte heller varit tillräckligt tydlig i sina prioriteringar. Det har pratats om struktur och effektivitet, men för lite om vad som faktiskt krävs i praktiken för att äldreomsorgen ska hålla ihop när behoven blir som störst. Nu finns inte längre några ursäkter.
För verkligheten är tydlig. Fler äldre lever med komplexa sjukdomsbilder, flera diagnoser samtidigt och läkemedel som måste vägas mot varandra. Allt detta i takt med att den äldre befolkningen växer. Då räcker det inte med en organisation som ser bra ut på papperet. Då krävs medicinsk kompetens nära den äldre. Därför måste kommunerna nu ta nästa steg och börja anställa geriatriker. Äldreläkare som kan se helheten, skapa kontinuitet och minska behovet av akuta insatser. Det är inte en detalj i systemet, det är en grundförutsättning för kvalitet.
Men det här handlar om mer än en enskild reform. Kristdemokraternas seniorpolitiska arbete är tydligt, äldreomsorgen måste byggas med en helhetssyn där människan står i centrum . Äldre är inte en isolerad grupp som ska hanteras i ett stuprör, utan människor med relationer, behov av trygghet och en vilja att fortsätta leva sina liv. Det perspektivet saknas allt för ofta i dagens styrning.
Det finns konkreta verktyg som kommunerna nu måste börja använda. Förebyggande insatser behöver prioriteras betydligt högre, eftersom fallolyckor, ensamhet och bristande fysisk aktivitet i dag driver både lidande och kostnader. Rätt insatser i tid kan skjuta upp behovet av mer omfattande omsorg och skapa fler friska år. Samtidigt behöver vården organiseras närmare individen, till exempel genom seniormottagningar med flera professioner som arbetar tillsammans kring den äldre. Det minskar trycket på akuten och skapar en helt annan trygghet i vardagen.
Kompetensen i hela kedjan måste också stärkas. Det handlar om utbildning, tydliga krav och ledarskap som förstår äldreomsorgens särskilda förutsättningar. Det räcker inte att mäta kvalitet, den måste byggas genom rätt kompetens på rätt plats. Här finns redan förslag om stärkt utbildning, bättre samordning och tydligare ansvar, men de måste omsättas i verklighet.
Och kanske viktigast av allt, kommunerna måste börja se med seniora ögon. Det innebär att sluta se äldreomsorgen som en budgetpost bland andra och börja utgå från människans vardag. Hur fungerar livet när man blir äldre i just din kommun? Finns det trygghet, kontinuitet och respekt, eller finns det osäkerhet och otydlighet? Det är där politiken prövas på riktigt.
Nu har regeringen gett kommunerna verktygen. Möjligheten att anställa läkare, möjligheten att bygga en mer sammanhållen vård och möjligheten att flytta fokus från system till människa. Den möjligheten finns idag, inte om tio år.
Frågan är vad man gör med de nya verktygen. Äldreomsorgen är inte en frinyttighet, och det är inte ett jobb för “några extra händer”. Det är ett kvalificerat yrke som kräver kunskap, omdöme och rätt värderingar. När politiken har behandlat äldreomsorgen som en enkel lösning på andra problem har man samtidigt sänkt statusen på yrket och gjort det svårare att rekrytera rätt personer. Det måste vändas.
Med rätt kompetens, tydliga krav och bättre medicinskt stöd i vardagen blir arbetet både tryggare och mer meningsfullt. Inför skarpare krav på utbildning och språkkunskaper, bygg team kring den äldre där geriatrisk kompetens finns nära, och ge personalen förutsättningar att göra sitt jobb fullt ut. Då ökar stoltheten i yrket, fler vill arbeta i äldreomsorgen och kvaliteten stärks. Det är så vi både säkrar kompetensen och återupprättar värdet i ett av samhällets viktigaste uppdrag.
Antingen tar kommunerna ansvar och börjar bygga en äldreomsorg som håller ihop, där geriatrisk kompetens är en självklar del och där människan sätts först. Eller så fortsätter man som tidigare, pratar om problem men undviker de beslut som faktiskt förändrar något.
Det är inte längre ett systemfel. Det är en fråga om politisk vilja.
Birgitta Södertun (KD-S) Ordförande för Kristdemokratiska seniorförbundet och tidigare regionråd
Simon Berneblad Mandegård (KD) Kristdemokraterna
