För mig är frågan egentligen väldigt enkel. Den som är äldre, sjuk eller beroende av omsorg måste kunna förstå personalen som kommer in i hemmet eller möter en på särskilt boende. Och personalen måste kunna förstå den äldre. Det handlar inte om symbolpolitik. Det handlar om trygghet, patientsäkerhet och värdighet.

Äldreomsorgen bygger på förtroende. Den äldre ska kunna berätta var det gör ont, vad som känns fel, om medicinen inte stämmer eller om oron växer. Anhöriga ska kunna känna trygghet i att information når fram. Kollegor ska kunna dokumentera, rapportera och ta ansvar tillsammans. Då räcker det inte att “det oftast fungerar”. Språket måste fungera när det verkligen gäller.

Därför är det bra att regeringen nu inför ett språkkrav i äldreomsorgen. Kravet innebär att verksamheter ska arbeta för att personalen har den nivå i svenska som krävs för att kunna genomföra omsorgsinsatser på ett tryggt sätt. Det är också bra att staten avsätter pengar till kommunernas arbete med detta. Krav måste följas av ansvar och stöd.

I Hässleholm, precis som i många andra kommuner, står äldreomsorgen redan inför stora utmaningar. Bemanning, arbetsmiljö, kontinuitet och kvalitet måste stärkas. Språkkravet löser inte allt. Men det är en viktig del av att höja statusen, tydliggöra förväntningarna och sätta den äldre i centrum.

Detta får inte bli ännu ett dokument som hamnar i en pärm. Nu behöver kommunerna ta beslutet på allvar. Språkutbildning, tydliga rutiner, uppföljning och ett ledarskap som vågar ställa krav måste på plats. Det är så vi bygger en äldreomsorg där både de äldre och personalen får bättre förutsättningar.

Äldreomsorgen ska styras av de äldres behov. Inte av låga förväntningar. Inte av rädsla för att ställa rimliga krav. Den som har byggt vårt samhälle ska kunna känna sig trygg med att bli förstådd den dag man själv behöver hjälp.

Språkkravet är därför ett steg i helt rätt riktning. Nu måste Hässleholm och andra kommuner se till att det också märks i verkligheten.